Den här sidan har korrekturlästs
32
Till Hildas Vålnad.
Jag älskar hvar gryende fara,
Hvart åskmoln, som digert sig höjer
På fästet i stjernljusa qvälln!
Bland dödar mig lyster att vara
Och blixtrarnas sken mig förnöjer;
Jag dväljs helst bland drifvor på fjell'n.
Min glädje är Lejonen jaga;
Med vekliga nöjen den svaga
Må gerna förnöta sin dag!
När midnattens glindrande stjerna
Sig höjt, drömme hon om sin tärna.
Jag drömmer om bragder och slag.
Så ljuft är, när ulfvarna tjuta
Och flammande norrskenen gjuta
Sin glans öfver blänkande sjön.
Och granen och björken stå klädda
I isdrägt — och björnarna bädda
Sig ned i den nyfällda snön.
Jag hör hur orkanerna ryta
Förtvifladt — och fresta att bryta
Grön’ tallen med frost i sitt hår.
(Fast lutad mot afgrunden djupa,
