Fribytarn blod — och inga tårar gjuter
Han lifvets lif i lastens yra njuter!
Men Nanny! du min lefnads skönsta blomma.
Min sista bön får icke afslå mig:
Om före mig du dör — att till mig komma
Och som en ängel uppenbara dig.
Men glöm det ej! i mina mörka öden,
Så skönt det är att hoppas in i döden!
När sist jag stupar, — armens muskler vekna
Och klingan sjunker ur min matta hand,
Då pulsen stannar, kindens rosor blekna
Och ögat slocknar, som en kolnad brand,
Jag tjusad skall med fallna änglar dricka
I mörkrets djup din skål, min stolta flicka!
Men räds ej! om der skulle gå tillbaka
Till dig en natt ett lik i svepningsskrud:
Corsarens spöke, som ej kan försaka
Att se en gång ännu sin drömda brud;
Ty icke förr han finner ro i grafven,
Men irrar fredlös på de vida hafven.
