Och tungt i djupet sjunker Spaniens guld;
Och blixten, då den splittrat sista spillran,
Ser på förödelsen med blodröd blick.
All fröjd är slut, sen lyckans stjerna slocknat;
Ty i Venedig allt på guld beror;
I köpmansstater väges allt på vågen
Och hjertats känsla väger ej ett uns.
Nu älsklingen är arm, hans skatter borta,
Ej någon hör hans suck och ser hans tår;
Och åt en annan rikare ges bruden,
Så darrande och blek i bröllopsskruden.
Det fläktar kallt omkring mitt heta hufvud
Och kylig östan leker med mitt hår;
Med Tassos längtan till sin Leonora,
dag ilar hem att sluta i min famn
Den skönsta rosen ibland alla rosor,
Som bränts utaf Venedigs heta sol
Och kyssa dessa saftigt röda läppar,
Som ännu ingen utan jag har kysst,
Och på den himmelskt sälla hviskning höra,
Som hviskar vällust i hvart andedrag.
Och slumra sen vid silfverlampans skimmer
Med hennes hvita barm till hufvudgärd
Och först, — när solen högt på fästet strålar,
Tjust väckas opp af hennes hjertas slag.
