50
Och myrtnar hälften skymd, hon satt så huld
På atlaskuddar som elastiskt veko
För hvarje tryckning utaf hennes lemmar
Och svärmande på små sylfider hörde,
Som bland de saftigt mogna löfverk lekte,
Dem rankan flätade kring blygrå mur,
Tills tjust af toners brus från full orchester,
Hvars ljud bevingar hvarje ynglings steg,
En ädling, stolt af skönhet, guld och anor,
Med bröst, som brann af mod och ärelystnad,
Den sköna förde in i dansens hvirfvel
Och handen tryckte, känslorna förrådde
Med blicken ömt försänkt i hennes öga,
Som trånande, men hemligt mötte hans
Med återsvar, så att hans ådror jäste
Af ljuf berusning och af kärleksfröjd,
Tills jorden blef för honom mer än himmel.
Med lockar, glänsande, som korpens fjädrar
Och Ögon blåare än himlens azur,
Och själ af eld, som spelar i hvar fiber,
En Venetianska kan om sällhet aning ge.
Med dunkel njutningslust i sina blickar
Och känslans fullhet i hvar droppa blod,
Hon är en Grekisk bild med lif i formen
Från klassisk forntid, sprittande och varm.
Men himlen mörknar, vreda vindar storma
Och hafvet vräker, sprutar fraggig våg
Ur bränningar, som öppna digra svalgem,
Att sluka hvarje spån uti sin hvirfvel ner;
Och kölar krossas, rikedomar drunkna
Och Orientens kryddor lastas ut;
Levantens siden vattnet genomdränker
