56
En grånad skald förtäljde långa stycken,
När brasan sprakade på spiselns härd,
Högt om Armidas list och kärleks-drycken
Om Sancta Brita och Sanct Görans svärd.
Till Peder Brahe, hennes vän och frände,
Som aldrig någonsin sin tro förrått,
Hit månget ilbud Drottning Kerstin sände
Ifrån sitt skrifgemak i Stockholms Slott.
Utför den slingrande och branta vägen,
Som mellan stenrös bugtar sig och sand,
Bars drotten, så förmäler gammal sägen:
Af egne bönder ned till Vetterns strand.
Här skymtar Vadstena med sina kloster,
Der uti Påfvedömets lugna tid
De fromma nunnor läste Pater Noster
Och älskade och knypplade i frid.
Men hjortarna från Åmberg ha försvunnit,
Som för ett vårregn vinterns sista snö,
För snikna skott; och skolorna ha brunnit
För längesen på frejdadt Visingsö.
Likväl med kronor, lummiga och rika
Och stolta hundraåra hjessor stå
Der ännu samma ekar, ännu lika
Högstammiga och grönskande, som då.
Se! Grenna ligger anspråkslöst och stilla
Vid bergets fot och lvss på vågens svall,
Liksom en öfvergifven Romersk villa,
En klassisk småstad uti djupt förfall.
