70
Sjelfmördaren.
På kinden, som ett eldregn, bränner tåren
Bekymret frätande, som grafrost är;
Styggt som Gehennas hålor, ryka såren,
Som qvalet, likt en knif, i hjertat skär.
Mig luften qväfver, som en svafelimma;
Mig vattnet smakar, såsom glödgadt blod
Och i hvar åder lidelserna stimma,
Som de fördömda i en syndaflod.
På lifvet är jag ”ledsnare” än slafven
Är på sin kedja och sin bleka nöd,
Jag slänger bort det glad, som pilgrims-stafven
Den trötte, som en mätt en beta bröd.
Väl fryser kroppen kanske under kullen;
Dess bädd blir kall djupt ned i fuktig jord.
Och likmask krälar omkring den i mullen,
Som hungrigt pack trängs vid en furstes bord.
Men fred jag får för sorgen; för min smärta
Den nakna kistan är för smal och trång,
Och lugnt jag sofver, tills mitt brustna hjerta
Blir läkt — och Gud mig väcker sjelf en gång.
