72
Och Eremiten grubbla får i ro,
Der vaktlar slå och nägtergalar tjusa
Och små colibri ostördt bygga bo?
Der Amors tempel på hvar kulle glimma
Klart under himmel, evigt azurblå,
Och natten endast är en luftig dimma,
Ett genomskinligt skir, med stjernor på;
På bergets sluttning svälla mogna drufvor,
Fast alpsnön skimrar blank på skyhög topp,
I myrtenskogen kyssas turturdufvor
Och cactusstånd som ogräs, växa opp;
Fullmånan mellan glesa cedrar skiner
På Grekens grafvård, midnattsstunden sval,
Der, vaktad af cypresser och jasminer,
Står högens rund i yppig Tempedal;
Der endast Zefyr med sin vinge hviftar
Bort tåren ifrån anemonens kind
Och rosen blygt i skära färger skiftar
Vid smekningen af kärlig morgonvind;
Från marmorhällarna i ljusa vågor
Kaskaden sköljer öfver classiskt grus;
Der svalkar solen sina etherlågor
Och lyss på lundens och på flodens sus?
Jag dväljs ej der; O! friden blott uppväcker
De svarta andar, som i själen bo;
Den ur sitt ide oförsynt förskräcker
Björnyngeln, som re’n låg i vinterro
Och sof så tungt på trasiga reliken
Af känslan, Cecrops lik i grift af sten,
Fast minnet tjöt, som ulfven ibland liken
Och qvalet skar igenom märg och ben.
Der norrskensflamman klar och präktig lyser
