Jag var ej ensam mer: jag mycket sporde —
Och sällskap mig min stackars sångmö gjorde.
Jag såg ett svalg, såg Verldsystemer hvälfva
Sig omkring fästet i symetrisk dans,
Såg sphérer rulla och kometer skälfva,
Som de fördömda, uti Solens glans,
Såg månar med förbleknade anleten
Likt kalla lik i sjelfva evigheten.
Jag såg hur glober vräktes öfverända
Och hörde echot af förstörarns skratt.
Bland toma himlar, helveten förbrända,
På brutna stalpers stol en Konung satt
Och redde ut ett virr-varr: (menskoödens);
Jag var i lifvets thronsal och i dödens.
Likt masken, som på brustna hjertat krälar,
Djupt under pinorummets mörka hvalf
I tviflets natt sig vredo dystra själar;
Af suckars genljud afgrundskryptan skalf.
Der lågo Lejon såsom barn och qvedo —
Och örnar, vältrande i grus, sig vredo.
Jag öfver slagfält drog i månskensnätter,
Der härar andats ut sitt vilda mod
Och tistlar gro i hjeltarnas skeletter
Och ljungen ymnigt drucket kämpars blod.
Jag var ej ensam bland de slöa svärden:
Inbillningen var med på pilgrimsfärden.
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/9
Den här sidan har korrekturlästs
V
