Den här sidan har korrekturlästs
80
Sjömansenkan.
I fjol höstas ut på hafven
Under stormarna, min sann!
Midt i bränningen begrafven
Blef min stackars salig man;
Sedan gubben blifvit döder,
Trifs jag här så godt jag kan
Och mig pusslar om och föder
Något när, så det går an.
Vinterqvällarna jag spinner
Lin och blånor, hår och ull.
Ack! jag mår och mig befinner,
Som en perla uti gull,
Då i skymningen jag steker
Mig vid brasan fröjdefull,
Snusar och min kisse smeker,
Så det sprakar ur hans hull.
När i kalla, kulna dagar
Det är mulet, ruskigt, grått,
Middagsluren mig behagar,
Kaffekoppen gör så godt;
Och den får ej heller klicka,
Ej för roskull törst man fått;
