Den här sidan har korrekturlästs
87
Cornetten.
Oh! la Fleur! de gamla krigen!
Slita fick man då, min sann!
Torka kan man visserligen;
Men för länge — går ej an;
Ja — änskönt, det vet vår Herre!
Att commiss-bröd ej är godt,
Var det dock sju resor värre,
Att af solsken lefva blott.
Ack! durchsichtig jag af svälten
blef som ett squélette de grace
Och så tunn, att man såg mjelten,
Som igenom fönsterglas.
Gud! jag, som ett murket qvitten,
Vardt i synen, — allt mitt kött
Blef af den fördömda ridten
Som hackpölsa sönderstött.
Fast jag var — så — djefvuln bränne
Min tupé till tidsfördrif!
Smal, så att mitt knutskärp tvenne
Gånger gick omkring mitt lif,
Dock en krigsman, fick jag veta,
Skall, fastän han icke har
