89
för mina fötter. Vid Fryken stod det gröna Byberget, gladt öfver sin yppiga flora, och norr om detta den af så många vettgiriga trampade Tossebergsklätten, en af Wermlands ansenligaste höjder.
Åtföljd af en i nejden hemmastadd ung man gick jag från Jättekärnsklätten vidare mot norr, i en vacker natur, och kom så in i en hög och tyst barrskog. Der öppnade sig snart ett litet fält till venster om vägen och dit gingo vi upp på den gröna, fasta vallen.
Bakom trädens yfviga grenar upptäcktes inom kort en säterbod, men denna för tillfället stängd. Några rop inåt skogen framkallade dock snart en ung jänta, lång i åminnelse och af ett ej obehagligt yttre. Denna tillfrågades om några förfriskningar på stället vore att tillgå, hvarpå en vänlig inbjudning straxt följde. Och vill ni hu veta hvad säterjäntan hade att bjuda på, så var det först och främst ett godt smörgåsbord, derefter mjölk ocb bär och slutligen det delikataste krusbärssylt. Vi läto oss också väl smaka, härtill animerade ej mindre af den vänliga värdinnan än af vår egen rätt pikanta aptit.
Från säterboden närmade vi oss åter stora landsvägen, der min följeslagare tog farväl och gick söderut, medan jag i rakt motsatt riktning fortsatte vandringen. Få minuter derefter delade sig plötsligen skogen, för att nu blott utgöra ramen till en ny landskapstafla — en riktigt täck och frisk vy. Från höjdsluttningen mot norr sågs nedom mig en öppen nejd, der en kyrka speglade sin hvita bild i en nätt insjö. Det lilla vattnet hette Udden, och kyrkan Gräsmark. Derikring lågo Uddehedens många bostäder med rätt hyggliga och småtrefliga fysionomier. Men i vester höjde sig Finnskogens bergland.
I Uddeheden kom jag in till en hvimmelkantig kyrkvärd, hvilken emedlertid beskedligt gick att visa mig kyrkans märkvärdigheter. Gräsmarks kyrka är ett af dessa
