98
Rörande de beryktade förföljelserna mot Finnerne i fordna dagar, hvarom så väl Fernow som andra Wermlandsbeskrifvare haft åtskilligt att förtälja, visste mor Maja också att berätta. Af sin faster, Maja Henriksdotter, som var född 1702 och död 1789, hade hon hört omtalas, att Finnar, boende i Axla, under dennas barndom (eller mellan åren 1710 och 1720) blifvit af Svenskarne ödelaggda. Axlaboerna lydde på den tiden under Bortans svensk hemman i det inre af Gunnarskog. Dessa Finnar lefde på alla vis ogudaktigt, i fylleri och liderlighet, smädade dessutom gudstjensten, o. s. v. — Deras husbönder bådo dem bättra sig och hotade slutligen, när detta ej hjälpte, att bränna deras gård. Finnarne voro ändå tredska och fortforo med sin ogudaktighet. Då kommo slutligen Bortansbönderna och antände Axla-torpen. Mojlands-Brita hette en i Axla tjenande finnpiga, och denna blef under branden af sin mor ombedd att gå till boden och taga helgdagskläderna ut. ”Det gör detsamma;” — svarade Brita — ”går det så nära, så kan de kläderna också gå till.”
Bland hågkomster från en sednare tid hade Nerkelandsgumman äfven en från sista fejden med Norrmännen. ”När ofreden var,” — berättade hon — ”kom det lögnbud en dag och sad’, att fienden kom tågande. Då skocka’ Finnarne sej ihop öster om sjön; men jag satt här qvar med mina sju små barn.” — Var ni inte rädd då? — tillspordes gumman här. ”Den, som ä’ illa vid, ä’ aldrig rädd,' svarade den gamla och återtog berättelsens tråd:'”Rätt som det var, kom der fyra soldater och en löjtnant gående. De frågte mej straxt både hit ooh dit om Sverige och hur vägarne der ginge. Men jag gaf dem bara det besked, att jag inte visste det. Bäst vi taltes vid, blef min ena doter, som hade ett spädt barn vid bröstet, så förskräckt, att hon svepte en röd kjortel kring ungen och ville springa till skogs. Var inte stollig du, flicka! — sad’ jag; och löjtnanten frågte
