99
också, hvarföre doter min sprang, och bad mej säja henne, att det inte var farligt. En af de små klappa’ han på hufv’et och sad’: Gud välsigne dej, barn lilla, du är farlös du! — Och dermed kände han med händerna i begge rockfickorna; — och det tror jag säkert, att hade han sjelf haft, så hade han visst gett flicka’ mi’ några styfver.”
Om sin egen person hade den berättande egentligen blott att säga, det hon nu tyckte sig ha lefvat bra länge. Fyratioåtta barn, barnbarn och barnbarnsbarn hade hon lemnat efter sig. ”Hvad ska’ bli af alla dessa?” utbrast gumman slutligen. — ”Ahjo” — inföll här hennes sonhustru — ”verlden är vid»” — ”Ja, verlden är vid,” återtog den gamla, ”men himmelen ä’ ändå vidare, om vi orka tjena oss dit!”
Från Nerkeland och den åldriga mor Maja gick jag att besöka andra ålderstigna här i grannskapet. Tätt utmed rikslinjen styrdes då kosan mot det i sydvest belägna Kärret, också ett torp under Mitandersfors. Vägen dit borde egentligen kallas en häck; åtminstone forsade mig vattnet der alitjemt kring fötterna, att mina skodon inom kort befunno sig i det mest ömkliga skick. Men en så obetydlig olägenhet förglömdes snart, då man på det ställe, jag kom att besöka, åter hade sina sägner att bestå. En af männen i Kärret visste också att förtälja om Bogens första bebyggande, och äfven han uppgaf att den förste kolonisten hette Grils. Denna eller någon annan af de första nybyggarne hade rymt från Finland, emedan han der ej fick gifta sig med den han ville. Men kärestan följde honom hit, och hade de här tre barn tillsammans innan någon af dessa blifvit kristnad; ty ”hvarken kors, kyrka eller öfverhet” fanns på den tiden närmare än i Örebro. Då de förrymda ändtligen begåfvo sig tillbaka till Finland, för att vigas och få de tre barnen kristnade, var den äldste af gossarne så stor, att han var skjutspojke.
Ännu en version af berättelsen om förste Finnen i Bo-
