110
Sedan jag fått nyss anförda uppgifter på papperet,
styrdes kosan åt den nya kyrkan, den första, man i Lekvattnet
bestått sig. På vägen dit mötte jag en hustru med sitt
barn på ryggen. Jag tilltalade henne och fick då veta, att
hon varit på besök hos sin gamle far, hvilken låg illa
plågad af ”tråtsjukan”[1]. Qvinnan sade sig förgäfves ha försökt
att få köpa ett halft qvarter bränvin åt den gamle,
emedan denne allsintet ville förtära. Hon ansåg visserligen att
detta ej kunde återställa den sjuke; men ”det skulle allt
göra godt, om han åtminstone kunde få något i sej.” Kort
efter skiljsmessan från denna qvinna anlände jag till kyrkan.
Man hade vid den ännu åtskilligt arbete igen; men så mycket kunde dock redan synas, att denna byggnad alls icke var något mästarverk. Isynnerhet såg tornet med sin lanterna särdeles platt och oproportionerligt ut.
Byggnaderna här i trakten börja redan blifva något på Fryksdals- eller Elfdals-maneret; — man har visserligen ännu ”rökstugor”, men dessa inrättade med både ”kåfve” och ”spisstuga” — (den sednare svarande mot Elfdalingens ”nystuga” eller Fryksdalingens ”ytterstuga”). Härtill komma också vanligen ”bad”- och ”kokstuga”. I sistnämnde hus, som har 1 eller högst 2 kamrar, bor man ofta om sommaren.
Der finnes vanligen en myckenhet af kärl och andra husgerådssaker uppradade, och jag har någorstädes i ett ganska litet kokhus räknat ända till 30 à 40 trädkärl.
Inne i den vanliga rökstugan ser det här ut som annorstädes i dylika rum. Någon mindre olikhet torde dock förefinnas, t. ex. vid de vaggor, man i Lekvattnet brukar, hvilka, då de ej rätt ooh slätt äro vanliga baktråg, fullkomligt motsvara Dalkarlarnes ”dinglor”. Kanske är det också en egenhet för denna ort, att man i lägerstaden mycket allmänt brukar en dyna, öfverdragen med kalfskinn.
- ↑ Har sitt namn af ”<sp>tråtna</sp>" = svullna.
