111
Vid inträdet i dessa bostäder helsas man ej, såsom eljest i Finnskogen, med det förtroliga Du; — Han eller Ni är mest brukligt[1].
Stor förvåning väckes alltid vid en främmandes ankomst, (nemligen om denne är af herreklassen,) och svårt har man att tro, det en sådan utan högst vigtiga skäl kommit att besöka dessa ovägsamma bygder. Bland de första frågor, som husbonde eller matmoder då ger, är denna ovilkorligen en: ”Hvarifrån ä’ Han?” — Och när man derpå fått reda och ändtligen hlifvit öfvertygad, att man i främlingen ej har någon fiende eller eljest vådlig person — då har denne det välvilligaste bemötande, den största tjenstaktighet att påräkna. Ty hvar Finnen fäst sitt bo, der kan man också vara viss att gästfriheten är hemmastadd.
Mycket ”husfolk” går här ut och in; ty på fattiga finnes alltid godt förråd. Den olyckliga lotten, att hos andra tigga sitt bröd för dagen, kallar Finnen att "gå på verlden”[2] — ett uttryck, hvilket, i berättarens tycke, låter oändligt mer sorgset och öfvergifvet än det i andra orter, brukliga: ”gå på bygden”.
Äfven de någorlunda bergade hafva här just icke så fet kost att lefva på. En mycket vanlig rätt är ”Survälling”, sålunda tillredd, att vatten och mjöl först kokas till välling, hvarefter sur mjölk påhälles.
Bröd af oblandad säd får man ej mångenstädes äta, och det torde kanske interessera att här få en förteckning öfver de olika slags nödbröd, man i Wermlands fattigaste bygder måste använda. Uppgiften härom förskrifver sig visserligen från norra orterna, men är troligen tillämplig på hela Finnskogen. De olika brödslagen upptagas efter en ordning, som utvisar deras olika godhet.
