117
större delen af hammaren jemte halfva skafthålet fattades; 2:o en groft arbetad yxa af blåaktig sten, något skadad å yxhammaren. Denna pjes hade under innevarande (1850 års) sommar blifvit funnen å klockaren Norbecks utbruk, vid vestra stranden af Hänsjöns sydligaste vik. Nära derintill, 3:o återigen en stenyxa, liten och särdeles fint arbetad, som det tycktes, af tälgsten; och 4:o i Önnerud, (åsen,) en på samma vis som N;o 1 skadad yxa och likasom denna af en hårdare stenart.
Ännu ett fynd, hvilket jag dook sjelf icke sett, omtalades, i Wadje, å Björnheden, der man sades förvara ”en halfrund sten med ett halft hål å midten ock liknande en half palt” (förmodligen också en stenyxa).
Äfven af ”lefvande fornlemningar” har man här ett och annat i behåll, t. ex. den gamla vidskepelsen. Sålunda hyser man i Fryksände, liksom i Dalby, ännu tron på ”Bergfolk” och sjelfva ”Berghunden” hör man också ibland skälla. Dock säges en dylik vantro numera vara i aftagande.
Men språket, har icke det också några lemningar från fordom? Förmodligen; men huru mycket förmår en resande uppfatta af det, i en nejd, der han blott uppehåller sig några få dagar.
Likväl kunna åtminstone ett par språkegenheter anföras. Den ena är den, att om en person erhållit något öknamn, t. ex. ”Stor-Ola”, så fortgår detta äfven till dess efterkommande. Om sålunda Stor-Olas son också heter Ola, så kallas denne ”Lille Stor-Ola”, och skulle äfven hans son nämnas Ola, så blir denne ”Lille Stor-Olas Ola”. ”Stor-Nisch” heter stamfadren för en annan slägt. Hans son Per kallas ”Stor-Nisch’ Per”, dennes son Jon: ”Stor-Nisch Per-Jon”, och dennes son Per slutligen ”Stor-Nisch Per-Jons Per”.
utom Wermland, tillägger man de olika bostäderna å ett hemman dylika namn med ändelsen "folk”, såsom ”Nischfolk”, ”Pettersfolk”, ”Torpfolk”, o. s. v.
