118
Men en annan egenhet, den visst ingen resenär lärer undgå att göra bekantskap med, är det esomoftast förekommande fråge-ordet ”Hånna, huru eller hvad? — ”Hånna sa’ J?” hör man oupphörligen eller der Han skall vara tilltalsord, ”Hånna sa’n?” eller rätt och slätt ”na’sa’n”, ja! någon gång till och med ”Nassan” uttaladt med lika tonvigt på båda vokalerna. Är det en ännu makligare person, man har för sig, så får man visserligen nöja sig med ännu mindre, nemligen ett hastigt framställt ”Na?” och detta alltid i en så grymtande ton, att man dervid börjar draga i betänkande, om det verkligen är en tvåfotad menniska, man har bredvid sig, och icke snarare ”en varelse på fyra.”
Emedlertid följde eller rättare förföljde mig bemälte ord ända upp i Hvitsand, der jag först ändtligen på Vägsjöfors bruk slapp att vidare höra det.
