Hoppa till innehållet

Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

125

Äfven ”skogsråa” är ej att förakta, och hennes gunst kan medföra mycken fördel. En sådan varelse kom en afton in till kolaren i hans koja; hon frös då och vände derföre ryggen mot eldstaden. Härvid mötte det obehag, att svansen, hvarmed dessa damer alltid äro försedda, blef synlig. Med oväntad belefvenhet sade kolaren då: ”jungfrun ska’ akta släpet!” — Detta grannlaga namn på trollets svans väckte dess största bevågenhet, och från den dagen gick kolarens mila alltid förträffligt.




Sjukdomar har man i Hvitsand af treslag: hufvudsjuka, magsjuka och då ”det står i hela kroppen.” Vid dessas botande är fatalismen särdeles framstående; — medikamenter brukas föga, — är den sjuke ”öde för döden”, så hjelper ingen mensklig bot — menar man.

Under samtal om nyssnämnde och dylika ämnen förgick tiden hastigt nog uppe i Gårdsjösätern, och först efter flera dagars vistande der, tog jag farväl af min gästfrie värd, och drog genom skogen tillbaka till Vägsjöfors. Men äfven detta vänliga ställe lemnades snart; och nu gick resan hastigt från Hvitsands pittoreska fjellbygd nedåt Fryksände.

I sistnämnde socken besöktes nu två ställen, dem jag på uppresan ej sett, nemligen de förtjusande Söderby och Svenneby, båda belägna invid öfre Frykens nordvestra strand.

Söderby kan i verklig naturskönhet sägas täfla med sjelfva Thorsby. Ställets läge påminner lifligt om landtgårdarne kring Hjo, i den sköna beryktade Guldkroken. Lysviks kyrka med närmaste trakt norrut visar mycket tycke af Grenna kyrka och Wetterns Visingsö, hvarjemte sjelfva Grenna-bergen här äfven tyckas hafva sin motsvarighet i höjderna uppom Östra Frykenstranden.

När jag från Svenneby styrde kosan vidare åt Gräsmark, blef det snart att taga farväl af de sköna, bebyggda