124
En Finngubbe med sin son — heter det — såg en dag, då han med lodbössan, (Finnarnes vanliga vademecum,) ströfvade omkring i skogen, en vandringsman ligga sofvande invid stigen. Finnen grep genast till geväret ocb sköt den sofvande genom hufvudet. Derefter plundrade han liket. Mördaren fann då blott 8 styfver hos den döde. ”Det här var allt synd ändå, när han inte hade mer,” yttrade härvid sonen. — ”Åh fan,” svarade fadren, ”han va’ fäll åtminstone så god som en hjerpe, vet jag.”
Om sjelfva Vägsjöfors yttrade dess ägare sin förmodan,
att det mycket tidigt varit bebodt. För flera år tillbaka
blef Vägsjön der sänkt. Flera alnar föll dess yta och en
ny mark stod fram i dagen. I denna hittade man då, vid
anställd gräfning, en flintyxa, (såsom beskrifningen tycktes
tillkännagifva,) men då detta skedde under patronens egen
bortovaro, blef fyndet före hans återkomst både sönderbrutet
och förstördt[1].
Af ”lefvande” lemningar från forntiden är äfven här vidskepelsen en af de förnämsta. Troll och rå gå i Hvitsand ännu omkring på berg och i skog.
Trollen äro på fjellen ”mycket starka”, stundom får man der höra dem ropa till hvarandra:
”Kär grannqvinna mi’
Lån’ mej hopperdocka[2] di’,
Så ska’ du få smör på löfsa!”
