132
märkvärdigt,” utbrast han, "att dä’ finns väg öfver så’na här berg — att Gud har ställt så, att en kommer fram i vähla!”
Slutligen blef der ock taladt om en ståndsperson i orten, den jag ämnade besöka. ”Ettatre”! utropade Daniel då, ”dä’ ä’ allt en så häf[1] kar’, han ä’ allt så särskildt fin; ja, dä’ ä’ änna vanskligt å’ komme i lag mä’ en tocken herre!”
Min förträfflige vägvisare gjorde sällskap ända in i
Eda Socken.
Derefter gick hvar och en på sitt håll; han åt Bortan igen, och jag emot stranden af den så kallade Borgsjön. Nära detta vatten påträffades en gård med det besynnerliga namnet Stakstö, och der gjorde jag som hastigast ett besök. Man hade här en stenyxa hängande i spjellsnöret; men att få köpa denna var omöjligt. Far sjelf, som för närvarande var i skogen, hade nemligen sagt, att ifrågavarande sten skulle skydda bostaden för "varme”; (det är troligen för att beteckna detta, som dessa yxor vanligen finnas placerade, antingen i spjellsnöret eller å ugnen;) och den frånvarandes sonhustru tillade för sin del, att hon visste, att åskeviggen vore nyttigt om kreatur finge jufversjukdom. Många af grannarne hade redan lånt stenen och dermed bestrukit det sjuka stället på kreaturet, hvaraf bot alltid följt.
Bortom Stakstö ligga tre ställen, Ingelsrud, Hattresberget och Tronsbacken, hvilka alla anses vara af särdeles hög ålder. Sägnen förtäljer, att de blifvit byggda af trenne bröder, Ingershatt, Hatterhatt och Tronhatt. Vid Ingelsrud har man, för 20 à 25 år tillbaka, funnit märken efter gammal tomt. Tegelstenar, knifvar, brynstenar och metallkulor blefvo då uppgräfda ur jorden.
Här i grannskapet öppnade sig en egendomlig utsigt
- ↑ Af det gamla Hæfr, betyder här ypperlig, förträfflig.
