Hoppa till innehållet

Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

7

stone de två sistnämnda ej inom Näsräms, utan i Gustaf Adolfs kapellförsamling och Elfdals härad.

I Kosamäk förfrågade vi oss om vägen, den min följeslagare nästan lika litet som jag kände. Midt på stugugolfvet satt en sexton års flicka med blottad barm och läste i katechesen. Vid vårt inträde tog hon blott ögonen från boken, men sökte ej ängsligt något fikonalöf att skyla sig med, utan svarade öppet och obesväradt till det gjorda spörjsmålet. Denna naturfriskhet frapperade ej litet och påminde mig lifligt en aforism: “Oskuld och anständighet trifvas ej väl tillsammans”[1].

Från Kosamäk anlände vi snart till Uddeholmshyttan, ett ensligt ställe i en vrå af verlden, der vägen tar slut och der bergen i en trång krets draga sig ihop. Här hade jag ändtligen den lyckan, att få till följeslagare en frimodig torparegosse, som kunde både tala och svara. Med honom gick jag från hyttan åt Gustaf Adolfs Kapell samt vidare utefter Deglundens norra strand; — och var den förmiddag, vi följdes åt, icke bland de minst interessanta. — “Kan du sjunga någon visa?” frågade jag min följesven. “Nej”, svarade denne — “jag har inte hufvelag för tocken der[2], jag!”

— “Men någon saga, något äfventyr kan du väl berätta ändå?”

Efter något funderande på saken kom det snart fram, att två sådane voro i minnet. Det första äfventyret handlade om en röfvare, hvilken, utstyrd som varg, brukade öfverfalla och plundra vägfarande här i orten. “Men” — tillade gossen — “den, som har talt om detta, var just ingen trovärdig karl.” Så mycket sannfärdigare var den andra passagen, hvilken hade följande innehåll: “Långt upp i

  1. Se Fr. Rådbergs “Litterärt thema med variationer.”
  2. Tocken der brukas i Wermlands nordöstra del alltid i stället för så der.