138
visade en särskild höjd, Storkullen, å hvilken spår efter både djur och menniskor skulle synas i berget.
Redan i Bogen hade jag besett en dylik plats, (nemligen det förr omtalade Trollkäringberget,) men de märken, der funnos, fordrade, för att kunna få den form allmogen uppgifvit, en fantasi, den jag icke egde. — Dylika märken, de må nu vara tillfinnandes inne i vilda skogen eller vid stranden af sjö eller haf, torde ofta göra alltför frenetiska forskare ett lika onödigt som löjligt hufvudbry. Troligt är att dessa mer än en gång gifva den djupsinnigaste tydning åt t. ex. några simpla hällristningar, hvilka, när allt kommer omkring, endast hafva ett sysslolöst vallhjons åtgörande att tacka för sin tillvaro.
Från Jösse härad gick jag nu åter in i Fryksdalen och
Gräsmarks södra Finnskog, denna gång på annan väg än
jag förut följt
Tiskarekärn var det märkligaste stället jag nu besökte, ett ställe, minnesvärdt, så väl för sitt sköna läge som derföre, att det för närvarande beboddes af en danneman, hvilken i mer än ett afseende stod vida högre än flertalet af herremän. Städad, hjertlig och anspråkslös går denna man ej lätt ur deras minne, som med honom någon gång kommit i beröring.
Vid pass 100 steg från sjelfva gården ligger här den så kallade Ati-ängen eller Ati-kullen, en plats, utmärkt för sin ovanligt rika vegetation. Bland der förekommande många bärsorter märka vi björnbär, och bland de 14 olika trädslagen, alm, hassel och lind, hvilka eljest i denna bygd äro sällsynta nog.
Någon ek sökte jag förgäfves att anträffa. Sådan fanns ej heller i hela trakten. Deremot berättade mig nu gårdens egare, att man sydost ifrån stället i den ej särdeles aflägsna
