139
Getmyran, funnit en ekstubbe af vid pass en famns omkrets. (Äfven vid Bortan hade man på två olika ställen gjort dylika fynd i myrmark.)
Som förnämsta orsaken till Ati-kullens ovanliga
vegetation berättades följande. I fordomtid var ofta fiendskap
mellan Norrmän och Svenskar, och man brukade då å ömse
sidor “rappe” (rapio?) eller plundra hos hvarandra. Dervid
hände sig en gång att innevånarne i Treskog blefvo så
hårdt ansatta af Baggarne, att de nästan mangrannt flydde
undan till Ati-kullen och der med all sin boskap slogo
sig ned.
Genom den starka gödseltillgång, som häraf blef en följd, ansåg man att jorden då blifvit fetare än all annan mark i trakten.
Om Tiskarekärns upphof nämndes, att det först blifvit bygdt af en Tysk och på den tiden hetat Tyskarekärn, hvilket namn endast genom ett vårdslöst uttal fått sin nuvarande form.
Dagen efter besöket å nyssnämnde ort gick vandraren
åter i Sunne socken; och det var redan nedmörkt när han
der passerade Ombergsheden, en plats, beryktad för sin
höstmarknad, “Den eviga glädjen” kallad.
“Se så!” — ropar man nu — “här ha vi då ändtligen ett äfventyr, som vi så länge väntat på. Kanske den resande nu lyckligtvis blef öfverfallen och mördad? Kanske denna reseskildring är hemtad ur hans efterlemnade papper? Kanske …”
Förgäfves, kära läsare; dina förhoppningar blifva äfven här svikna! — Resenären blef ej så hastigt förpassad till en “evig” glädje, men väl till en sådan för dagar och veckor. Ty bäst han gick der i den skumma Septemberqvällen, såg han plötsligen några vänliga ljus glimma ur dalen.
