140
Det var från Frykenstränderna detta sken utgick, från det täcka sundets omnejd. Detta uppnåddes äfven snart.
Ensamma och föga märkbara ljödo nu vandrarens steg på den långa Sundsbron och när han derifrån såg ned på Frykens vatten, låg detta som en djup stjernhimmel för ögat.
Men i öster skymtade från sin bergskulle Sunne kyrktorn — en hög, nattlig ande, som tycktes mana framåt. Ditåt gick färden — dit och till närbelägen prestgård.
I de höga träden kommo qvällvindar och hviskade: God afton! Om vandraren hunnit tidigare, hade han fått höra samma ord från lefvande läppar, och han hade då äfven fått lyssna till den gamle derinne, huru denne, på patriarkaliskt vis, med en kort andaktsöfning bjudit dagen farväl.
Nu var allt så tyst på den fredliga gården; men när vandraren steg dit in, rann honom följande i hågen:
“Si jag en främling är och gäst,
Som icke här min boning fäst,
Men fristad i ditt hägn begär,
När nu min dagsled slutad är.”
