II.
Sägner och Sånger i Gustaf Adolf.
De, som i denna bygd först röjde skogarne, voro Finnar. Långe Kristofer hette “en Flykting” af nämnde folk, hvilken, “år 1550”, anlände hit. Hans enda sällskap var hustrun, “en lång och stark qvinna”. De förde, att börja med, ett kringirrande lif i skogen och visste sällan om morgonen hvar de till natten skulle få hvila sitt trötta hufvud. — Men slutligen fick Kristofer i drömmen den anvisningen, “här skall du stanna!” — Och när han följande morgon stod upp, såg han sju elgar gå fram i vildmarken. Dessa fällde han alla; och hade han och hustrun sålunda nu lifsmedel för en lång tid.
Sundsjön, i hvars närhet den första bostaden nu uppfördes, försedde dem med fisk, och äfven åkern blef dem omsider en näring. "Sundsjöfinnen" hade dock, att börja med, “ej mer råg än han kunde rymma i ett sämskskinn.” Denna "satte" han ut och fick år ifrån år rikare skördar. Men Kristofer hade ock lycka på annat håll. Han fann i Upplundshöjden, straxt nedom den för sin höjd bekanta Gumklinten, en silfvergrufva, och den ädla metall, han här i rikt mått upphämtade, smälte han i en egen masugn i närheten af Motjernshyttan. Den platsen kallas än i dag “Finnhytteforsen”. Ingen fick dock bestämdt veta hvar sjelfva grufvan var belägen; ty denna hemlighet tog uppfinnaren med sig i grafven. Emellertid har man i sednare tid mer än en gång återsett den, men aldrig kunnat få säkert märke på platsen. Om Långe Kristofer berättas ock att han
