15
rörde sig i sängen derinne, begaf han sig genom stugan till gästrummet. Men Boråsern hade redan länge med ett tillhugge i handen stått vaktande vid dörren, och i detsamma Lagg-åsaren der steg in, sträcktes han af ett kraftigt hugg till marken. En kort stund derefter kom röfvarens hustru också insmygande i kammaren. “Träffa' du honom?” — frågade hon, sakta hviskande. “Ja, pina rasa dö', gjorde jag så!” — svarade Boråsern och gaf med detsamma käringen ett slag, att hon också föll afsvimmad bredvid mannen. Medan detta försiggick, stod pigan med Boråserns häst utom gården: och på den flydde nu begge undan.
Vid ett annat tillfälle, och detta för ej särdeles många år tillbaka, säges en af Lagg-åsdrängarne ha gått ett långt stycke utom gården och laggt sig i bakhåll för en gårdfarihandlande, som var i antågande. Denne kom också ganska riktigt vägen framåt, och när han ändtligen befann sig midtför Lagg-åsarens gömställe, redde sig denne hastigt till anfall. Men, nyss återvänd från bevärings-exercisen, ansåg sig den unge röfvaren för hvarje fall nog stark och oöfvervinnerlig, att kunna kosta på Westgöten några varningsord, innan plundringen börjades. Derföre ropade han nu högt: “Ho, kär! Ingen ursäkt, utan dö på eviga fläck; för här ser du den, som ä' excerad kär!” Och rusade så fram med en påk i högsta hugg. Men Boråsaren, tillräckligt förberedd genom ett så långt tilltal, parerade lyckligt det tillämnade slaget och fick till och med påken ur den anfallandes händer. Denne blef härefter rätt eftertryckligt kringklappad; och Boråsaren gick sedan i allsköns ro vidare.
Lika lyckligt lärer det ej ha aflupit för alla Westgötar, som i Lagg-åsen gjort besök. Visst är åtminstone, att man i en skogskärn, ej långt ifrån gården, funnit lemningar efter en släde, hvilken tillhört en gårdfarihandlare, som just här i nejden spårlöst försvunnit.
Om de Lagg-åsboer, som sednast utöfvat röfvareyrket,
