16
berättar man, att de både med lock och våld sökt draga vägfarande i snaran. Hvar och en, som kom den vägen fram och såg något välbehållen ut, inbjöds på dryckjom, och gick han då ej godvilligt i stugan, hände det ofta att han med armstyrka fördes ditin. — Nu fanns det på den tiden i Wermland en herreman vid namn Kolthoff, allmänt känd som en af de starkaste karlar i provinsen. Denne kom också en dag ridande förbi Lagg-åsen. När gamle-far såg en obekant ryttare på vägen, gick han genast ut och bad honom stiga in; och då denne vägrade att följa med, fattade han honom häftigt i rocken. Men ryttaren satt orubblig i sadeln och frågade nu Lagg-åsaren, om han icke vore hågad att dra fingerkrok med honom. Utmaningen antogs, och snart kände bonden sitt finger så hårdt omslutas af den andres, att det var som om han råkat ut för ett skrufstäd. I samma ögonblick gaf ryttaren sin häst sporrarne — och nu måste gubben öfver stock och sten följa med. Det gick hurtigt framåt ett godt stycke utom gården, och först när Lagg-åsaren höll på att digna af mattighet, blef han ändtligen lössläppt. “Adjö med dej” — ropade ryttaren då — “helsa nu de andre bofvarne derhemma i Lagg-åsen och säg dem, att du har dragit fingerkrok med Kolthoff i dag!” — Och härmed red han vidare.
Det var icke blott i Lagg-åsen man fordom lefde så barbariskt; hela socknen har haft samma rykte om sig, och det ända till för 20 à 30 år tillbaka. Nu, sedan denna församling helt och hållet lyder under Uddeholms bolag, och bättre ordning der blifvit införd, afhöras sällan eller aldrig några excesser af svårare art; man förer der ett lif i gudsfruktan och arbetsamhet.
Några sägner om Gustaf Adolfs Forntid ha nyss blifvit meddelade, men en annan qvarlefva från förgångna dagar må ej heller förbigås — jag menar Folkvisan. Denna fortlefver ännu, ehuru mest hos de ålderstignare, och det är
