17
att hoppas att den icke så brådt dör ut bland ett så naturfriskt folk.
I Upplunds gästvänliga prestgård hörde jag, vid ett så kalladt “Yst-öl”, ej få genuina folksånger. Af dessa har jag upptecknat trenne, ehuru åtminstone de två af dem förut finnas utgifna af Geijer och Afzelius[1]. Emellan de sednare och dem, som i Gustaf Adolf sjungas, är nemligen en så stor olikhet, att de väl allesammans kunna förtjena att bevaras.
N:o 1.
“Ack, om jag kund' få komma till min lilla vän i qväll,
Visst vore det stor glädje och fröjd,
Men om jag finge hvila på lilla vännens arm,
Så vore jag af hjertat förnöjd!
“Till dig så har jag friat uti årena fem,
Och dig så har jag utvalt till min vän;
Men nu har jag sport utaf dig, min lilla vän,
Att jag aldrig får följa dig i säng.
“Om alla berg och backar de vore utaf gull
Och vattnet vore vändt uti vin, —
Jag hellre skulle önska utaf hjerta och sinn',
Att du vore allra kärestan min.
“Inte har du att förvänta någon rikedom af mej,
Hvarken pengar, ej silfver eller gull:
Men ett uppriktigt hjerta det vill jag gifva dej,
Så länge som anden är uti mej.”
Men är det nu i sanning som du talat har till mej,
Att du hafver mig så hjertligt kär,
Så resa då hem till min kära faders gård
Och begära trolofning åt mej!
- ↑ Under N:ris 76 och 77 i 3 Delen af Svenska Folkvisor.
