Hoppa till innehållet

Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

29

Men han glömde dervid att kasta stål öfver silfret och då dessutom Råa här var för stark, så blef silfret tills vidare qvarliggande å sjöbottnen.”

Äfven i Ekesberget säges en stor skatt ligga förvarad. Den har i ofredstider blifvit gömd der. Midtemot oftanämnde berg ligger å elfvens östra sida det så kallade Aurenaberget. Vid båda dessa höjder ha jättar fordom bott. Men dessa förliktes icke alltid så väl, och under en häftigare träta hände det en gång, att de började kasta stora stenar på hvarandra. En cylinderformig sådan slungades då ända vester om Ekesberget. Den stenen har i sednare tider blifvit uppsatt på gården vid Hjeltins kaptensboställe och är der än i dag synlig.

Men här kan det vara nog af fornsägnerna: — den som vill veta flera kan gå till Fernow.

Vi fortsätta nu vandringen norrut. Detta lönar också mödan, emedan trakten redan på föga afstånd ifrån kyrkan får en mera markerad fysionomi än den förut haft. Höjderna blifva der brantare, skogen drar sig tätare tillsammans, stortaliga bäckar springa bullrande ned ifrån höjderna — och ingen bostad är synlig knappast en ensam vägfarande. Det är en tyst och högtidlig natur, som här omgifver oss.

När skogen slutligen upphör, gå våra blickar ned i en väl odlad dal, der vi återse Klaran, lika lugn och mäktig som der vi sist sågo henne. Här helsar oss en vänlig landtgård välkomna — Löfstrand heter den. På längre afstånd visar denna ej några synnerligt framstående behag; men när vi komma närmare, står den högst intagande för våra ögon. Ställets manbyggnad ligger så godt som i en trädgård, och omnejden, derifrån sedd, har en högst egendomlig pregel. Söderut är utsigten visserligen enformig och tråkig — en platt buskbygd å sjelfva dalbottnen med föga ansenliga höjder å sidorna. Men i vester reser sig deremot ett grönt