30
berg, och på östra sidan skymtar Halgå bruk fram ur skogen. Der går också Klaran sin kungliga gång, och vid dess strand stå björk och gran koketterande för vattenspegeln. Den norra vyen har visserligen ringa omfång, men är oändligt mer inbjudande än de öfriga. Dalen tyckes der vid första påseende vara alldeles slut; men betraktas den närmare, så varsna vi, huru bergen längst upp i nordvest skilja sig åt. Vi se nemligen der ingången till öfra Elfdalen — en himmelsblå bergport, som, lockande, manar främlingen till sig.
Jag nämnde nyss Halgå. Dit måste den, som besöker Ekshärad, ovilkorligen begifva sig. Icke just för sjelfva brukets skull; ty dess läge är snarare hemskt än vackert — en föga djup elf, fullsådd med stora kullerstenar, och på dess stränder en den torftigaste vegetation med fullkomlig brist på löfskog — endast magra tallar, hvart man vänder sig; alltså, som sagdt är, ej för att se detta, bör man komma hit, utan för det pittoreska Brattfallet, en knapp fjerdingsväg uppom gården. Nämnde fall gör skäl för sitt namn; ty med fart kommer det framrusande mellan två klippväggar och störtar sig utför en brant sluttning i djupet. Dess dån är mäktigt och skummet slår högt upp emot gångbron, som vid elfvens sista och djerfvaste språng leder deröfver. Å ömse sidor står en tyst och ödslig tallskog, der den besökande ostörd kan få betrakta det sköna naturspelet.
Men vi må icke för den yttre verlden helt och hållet förgäta det folk, som här lefver och har sin varelse. Ekshäradsboen förtjenar ock att betraktas. Hvad först dess drägt angår, så ser man qvinnorna vanligen i svart kjol och tröja samt hvitt hufvudkläde. Under det sednare bära de kring det i nacken uppknutna håret en half qvarters bred, dubbel näfverremsa, hvilken antingen är utmålad med blommor och sirater på sjelfva näfvern då den rätt och slätt kallas
