55
du skall troligen höra en äkta, gammaldags folkvisa sjungas! — Ty ännu älskar man här de enkla qvädena om “Liten Karin”, och om “Hillebrand” eller om “Jungfrun, som stod uppå högan berg och såg ned i grönan dal.” Ja, hela den långa visan om “Axel och Valborg” kan du i dessa nejder få höra.
Blott en eller två gånger under sommaren får säterkullan[1] med sina kreatur besöka hemmet, och detta inträffar då alltid på en lördagsafton. Högtiden till prydnad är bjellkon då utstofferad med ett af rötter flätadt band, (“bjellbandet”,) snarlikt lietägerne och på samma vis prydt med tofsar. — Första natten efter hemkomsten är för jäntan föga värdt att tänka på någon sömn. Drängarne gå då oupphörligt ut och in i hennes kammare och tigga ost, mot hvilken de i utbyte ge sockerbitar. Dagen derpå, eller “Sättersönda'n”, kommer kullan ofta ridande till kyrkan, (en sed, nu vida mindre allmän än förr). Under gudstjensten trakterar man hvarandra i sjelfva Guds hus med ost och kanske också ibland med bränvin. Den dräng, som för kamraterna kan uppvisa de flesta “lill-ostarne”, är här den största kavaljeren.
På natten taga drängarne hästar från marken — hvem de tillhöra, bryr dem föga och göra med dem i fyrsprång utfarter hit och dit i socknen, hvarefter de åter släppa dem lösa, dock sällan eller aldrig på den plats, der de tagit dem. Så är sätersöndagen ordentligt firad.
Dalby ungkarlar ega i sanning friheter, dem man på andra orter näppeligen skulle tillåta. Vilja de, t. ex., besöka sina jäntor, så sker sådant helt obesväradt, utan afseende på hvar de sednare befinna sig — det må vara på jellom eller inne i stugan. I sednare fall, (som dock är temligen sällsynt,) draga karlarne blott tröjan öfver hufvu.
- ↑ Namnen “Säterkulla” och “Säterjänte” begagnas ömsevis.
