Hoppa till innehållet

Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

56

det och gå så, vore det midt i natten, utan krus genom sjelfva husbondefolkets rum, till dem, de söka.

Men huru friar man väl här? — Jo, den unge giljaren spänner en vinterqväll sin häst för slädan, och i sällskap med någon god vän far han derpå åstad till den gård, der kärestan bor. Som vi veta, har denna äfven om vintern merändels sitt lägerställe ute i ladugården, på jellom. Dit går eller bryter sig in den oförvägne friaren, tar jäntan, sådan hon befinner sig — klädd eller oklädd — ur bädden, sätter henne i slädan och åker så bort ifrån gården. Vid dessa påhelsningar händer ofta, att drängarne med häst och släda åka in i ladugården, då det faller sig allra beqvämast, att, en passant, taga den eftersträfvade fästmön från jellom och derefter ofördröjligen fara af igen. Skulle vid sådane tillfällen giljare mötas, så uppstår en allvarsam kamp om jäntan, hvilken derunder vårdslöst ryckes hit och dit, och kanske till slut i en rätt snöplig drägt kommer med den, som vinner.

Sjelfva resan, som härefter företages, sträcker sig vanligen blott till några fjerdingsväg, hvarefter man, enligt godtfinnande, antingen artigt skjutsar jäntan tillbaka till hennes hemvist, eller ock obarmhertigt låter henne stiga ur åkdonet och spatsera hem. Det sednare är visst icke det sämsta; ty ju värre kärestan under en sådan fart blifvit tilltygad, desto starkare skall kärleken vara.

I närheten af Likanå bruk bortfördes härom året den unga dottren till en af ortens förmögnare bönder. Giljaren, som kuskade henne, var dock härvid ej försigtigare, än att han, efter en kort färd på den osäkra elfven, med både. häst, släda och jänta kom i öppen vak.

Det unga paret skulle här otvifvelaktigt ha omkommit, derest icke hjelp i största hast anländt från bruket. Flickans far blef nu af en ståndsperson uppmanad att anställa laga åtal mot den okynnige, drängen, men gubben såg saken