57
ur en annan synpunkt och svarade helt lugnt: “åh, det var ’le inte så illa ment!”
Vid Letafors bruk, på Dalby Finnskog, skickades en piga från köket, för att på kontoret ge herrarne matbud. Det var om qvällen och vid vintertid. Men just nu befunno sig ett par Dalbydrängar med häst och släda nedom gården, och innan tjensteflickan uppnått kontorsbyggnaden, hade de öfverrumplat henne och förde sitt byte till åkdonet. Hon kom först andra dagen åter.
På samma vis tog man (trettondedagen 1850) hos Löjtnant E. i Vingäng pigan från gården och bar henne långt utåt skogen. Man hade för tillfället främmande i V. och den bortröfvade var just den, som passade upp för dagen. Äfven denna kom dock ej tillbaka förr än följande morgon.
Vi komma nu till skildringen af en bröllopshögtid. En sådan firas rätt storståtligt. Hos brudens föräldrar hålles först så kalladt “utdrick” — en vacker fest, vid hvilken presten å den ungas vägnar tar afsked af föräldrarne. Tåget till sjelfva bröllopsgården, (alltid brudgummens hem,) företrädes af två “smådrängar” med hvar sitt hyende under armen. Vid ankomsten till stället böra brudgummens föräldrar mottaga sin svärdotter redan utanför dörren.
Bruden är klädd nästan på herrskapsmanér. Brudgummen deremot bär alltid, om han förmår, mörkblå “armväst”[1], “lifstycke” af likgiltig färg, gula bockskinns- eller vadmalsknäbyxor samt skor och hvita strumpor, de sednare bundna med ej vanlig konstfärdighet. Om halsen har han en silfverkedja, (förr med vidhängande crucifix,) på ryggen en silfverpenning.
Brudtärnorna kläda sig stundom med silfver- och guldspetsar kring hufvudet, men oftare endast med blommor.
Vid måltiden sitta brudgum och brud midt emot hvar-
- ↑ För flera år tillbaka brukades i stället en till knäet gående blå tröja med svart bård nedikring.
