73
En tradition berättar, att Finnarne först vid Höljes blifvit i mängd af Svenskarne bragta om lifvet, att de då flytt söderut till Dypens strand ocb der, väpnade och beredda på allt, ännu en gång uppsatt sina pörten. På nytt öfverfallne skola de här ha besegrat Svenskarne, men ändå icke vågat qvarstanna på platsen, utan dragit vidare söderut, till Ny, Östermark, Hvitsand och Gräsmark. Det skulle ha varit första början till sistnämnde orters bebyggande.
När Finnarne först slagit sig ned här — heter det i en atfnan sägen — så ville Dalbyboerna ha all skogen för egen räkning ända till Norrska fjellen. Mången Finne ”ödelades” då.
Mördarön heter en hög, nu mera tallbeväxt, holme vid Höljans inflöde i Klaran. Der blef en af ”Konungen” beställd elgskytt mördad. Kamraten, som kom att söka honom, blef deremot varnad af en tjenstflicka och undkom. Det skedde för flera hundra år se’n.
Det förtäljes ock, att ”Kungen” ställt skyttar, att i Finnskogen skjuta björnar. Då nämnde björnjägare härunder kom till Höljes, blefvo de af Svenskarne skjutna. Höljes, som numera är införlifvadt med norra Finnskoga församling, hörde nemligen på den tiden till Dalby och räknades för äldsta gården i den socknen.
Bland de värsta mördarne i denna gård nämner man ännu en viss ”Domare-Lars”. Han säges ha bragt många om lifvet. På dödsbädden grep honom ändtligen ångren, och jemrande sade han då: ”Du fattige Domare-Lars!” — Hvarför är du så fattig? frågade någon af de kringstående. ”Jo” — svarade, den döende — ”jag har slagit ihjäl halfsjunde karl!”.
Ännu en sägen meddelas — denna om Slagtaredalen. Här — heter det — hade Finnarne också börjat bygga. Då komno der eh natt Svenskar och bådo dem om qvarter.