74
De erhöllo det ock; men när Finnarne frampå natten somnat, ödelades de af sina gäster.
Slagtaredalen är en smal dalgång, genomströmmad af en bäck och sträckande sig vid pass ½ mil i norr och söder. Med sjön Dypen i norr samt Borangsberget i öster och Skrockerberget i vester tyckes denna plats för de flyktige Finnarne ha varit den allra yppersta tillflyktsort. Vi gingo hela dalen i ända, noga undersökande om några spår efter fordna boningar möjligen vore att finna. Det enda, som härunder väckte uppmärksamheten, var en liten upphöjning å en större öppen plan, der vid gräfning anträffades några stenar, lagda i bågform, och mellan dessa en samling kol. Men huruvida derföre någon bostad här stått, är högst ovisst; ty, som bekant är, brukade man fordom, när vid rågångar stenrösen uppsattes, först elda under dessa, till ett kännemärke vid möjligen uppkommande egotvister.
Då vi återkommo till Borangen, hade man ändtligen anländt med häst, och nu afreste jag ofördröjligen åt Höljes. En brunögd Finnpiga skötte tömmarne.
Vägen åt norra Finnskoga gick bokstafligen öfver stock och sten. Än lågo grofva tallröttor deröfver, än var det en klipphäll eller stora lösa kullerstenar, som togo hand om kärrhjulen; på ett ställe hotade en vattenfylld grop, eller rättare dam, att uppsluka både häst och åkdon; på ett annat återigen beredde långa, oändliga kafvelbroar den arma resenären en den mest uppskakande motion; — i få ord sagdt, det var en väg, der man i hvarje ögonblick väntade, att själ och kropp skulle ta farväl af hvarandra.
Den första gård vi under vår färd anträffade, var Rangen — ett skogshemman vid sjön af samma namn. Klockan var nu redan 2 på eftermiddagen och vi voro här ej mer än halfvägs till Höljes. Det fanns således ingen förhoppning att uppnå sistnämnde ort, innan kyrkfolket derifrån redan gått sina färda. Dessutom huru skulle det ha varit möjligt
