77
Det är ju ändå något, när stugan är full af barn och allas appetit förträfflig.
Från Wålberget gick jag en half mil genom ödslig skog och myrmark till Hjerpeliden. en större gård med många både bostäder och innevånare. Som jag här trädde ut ur skogen, öppnade sig en utsigt af sällsynt storhet. Jag befann mig på en fri ängsmark högt uppe i verlden, derifrån trakten, hela halfmilen igenom, hastigt sänkte sig mot riksgränsen. På andra sidan om detta daldjup uppstego väl tjugu olika fjellsträckningar, alla blåskiftande och i vågiga konturer. Detta fjerran såg ut som en stormig sjö.
Aftonen af denna dag satt jag hos ett beskedligt folk och hörde Finska visor sjungas. Annika hette sångerskan — en för denna byggd särdeles litterär qvinna, hvilken bland annat äfven var mycket hemmastadd i geografien.
Jag fick i Hjerpeliden nattqvarter i samma rum, der Finnen Gottlund under sin resa på 1820-talet varit inlogerad. Gottlund är ett namn, som i alla Wermlands Finnbyggder lefver i friskt minne. Allt godt, som efter hans uppträdande här tillfallit hans stamförvandter, tillskrifves honom, såväl skattelindringarne, som uppbyggandet af de kyrkor, man nu har. Den Finska studenten är sålunda för dessa skogens barn en personlighet af lika stort anseende som Gustaf Wasa hos Dalkarlarne.
I den gård i Hjerpeliden, som kallas Kanaanstorp, fanns det ändtligen en rik Finne, ja så rik, att han sades gräfva ned penningar i sädeslårarne. Man berättade, att när dennes son en gång farit bort med mäld, hade gubben en stund sednare gjort den upptäckt, att just den del af spannemålen, hvari de största sedlarne legat gömda, nu rest åt qvarnen. Han skyndade straxt efter, för att, om möjligt vore, rädda sin skatt, men anträffade ej sonen, förrän denne var på hemleden. Då utbrast gubben förtretad: ”I dag har du haft en dyr mäld åt qvarnen, det låg så och så
