78
många speciedaler i säden.” — Men sonen hade af en slump påträffat penningarne ocb tröstade nu fadren med att de voro i godt förvar.
Utom gubben i Kanaanstorp tycktes flera af Hjerpelidsboerna vara välbergade; men i kringliggande skogstorp var det fattiga folket så mycket talrikare. Dessa backstugusittare eller ”husfolk” såg jag oupphörligt gå ut och in hos de bättre lottade, der matmodern alltid helsade dem välkomna och vanligen bjöd dem plats längst fram i stugan. Utan traktering gick sedan ingen derifrån.
När jag lemnade Hjerpeliden, hade jag till vägvisare en gammal pratsjuk qvinsperson, som skulle föra mig till Midskogen på en alldeles förträfflig genväg. Denna expedition aflopp emedlertid ganska snöpligt; ty först trasslade vi oss in i ett vindfälle, att vi med möda kommo ut igen, ooh derefter måste vi två särskilda gånger vända om vid en djup myr, hvilken helt tvert afbröt den redan förut nog osynliga gångstigen. Härunder svor och bedyrade finnkäringen oupphörligt, att vi bestämdt gingo rätta vägen. Slutet blef det, att vi fingo taga en omväg åt Wålberget. Jag fick sålunda återse det fattiga folket, som jag på vägen från prostgården besökt.
Närmaste trakten härifrån åt Midskogen var rätt angenäm — en täck ängsmark med blommor och löfträd. På en öppen plan sågo vi här några stenar kastade i en hög, påminnande om de så kallade bål eller ”värp”, med hvilka man i vissa orter plägar beteckna en plats, der något sjelfmord eller annan vådlig händelse timat. På tillfrågan om det, vi här sågo, innebar någon sådan betydelse, upplyste mig ledsagerskan, att tvenne barn här för ej längesedan blifvit ihjälslagna af åskan.
Medan vi härom ännu samspråkade, sågs der i dälden nedom oss en gosse och en flicka på ängen; men så snart dessa blefvo oss varse, sprungo de skyndsamt in i ett när-
