85
Oaktadt all sin vidskeplighet är finnbonden så väl som den svenska, oftast djupt religiös. Kyrkan besökes ock flitigt; likväl icke alltid om vintern, då det till och med ibland kan hända att ingen mer än prest och klockare der är synlig.
Vid ringningen till gudstjenst har man tillfälle att förvånas öfver ett från katholicismens dagar qvarlefvande bruk. Som klockorna börja ljuda, gör nemligen mången af de gamla korstecknet. Detta förekommer dock egentligen endast vid kapellet i Höljes. Der sker det helt öppet. Deremot gör man nästan öfver allt korstecknet; då åskan häftigt går.
Då jag här kommit att omnämna en qvarlefva från Katholska tiden, må äfven upptagas hvad förut vid beskrifningen om Dalby blifvit förgätet, nemligen att jag der i det nära Lillebergsgårdens prestgård belägna Svabacken, ännu år 1850 sett ett i godt skick varande radband med vidhängande skådepenning af bronz, å ena sidan framställande St. Göran med draken, å den andra Jungfru Maria. — Att få köpa denna antiqvitet var ej görligt.
Men berättar i andra orter, att finnarne stundom ej komma i åtnjutande af dopet, förrän de äro halfvuxna. Detta är numera aldrig fallet; ehuru det nog kan inträffa, att döpelseakten, särdeles om barnet födes om vintertid och i en från kyrkan långt aflägsen trakt, i flera månader kommer att uppskjutas.
Likasom barndopen kunna äfven begrafningar länge fördröjas, då en svår årstid gör det snart sagdt omöjligt att fråo vissa delar af församlingen transportera liken. Der ej skaplig väg finnes, begagnar man för sådan transport ett slags improviseradt åkdon, kallad ”sllper” eller ”lik-sliper”. Dessa sliper bestå helt enkelt af två smidiga tråd, hvilka förenas af ett par slår på midten. Mellan dessa slår hänger man på vidjor likkistan, och der framom spännes en häst, mellan de gröfre ändarne af träden. Så bär det af genom tjocka skogen.
