fallet låta af människo-hopens arbete på jord-skorpan, blidka sig; så rimligt är ock, at i senare fallet, skulle vår-frosten äfven så ofta göra Skånska Landtmannens möda til intet, som det nu sker i Västerbotten.
§. 18. Det har tilförene varit hos oss en allmän fördom, at vårt Fädernesland icke kan föda flera, än et vanligt antal inbyggare. Många mindre kunnige torde til äfventyrs ännu märka hos sig någon benägenhet för samma tanka; men häremot behöfve vi icke mer, än rådfråga våra flästa ödes-platser, som skola öfvertyga oss om, at då de varit bebygde, sa måste et långt större antal människor, än det närvarande, hafva bebodt vårt Fädernesland. De många lämningar af gårdstomter, af dikskuren mark, hopkastade stenrösor uti skogar och våra mäst ödsliga tracter, kunna å ena sidan öfvertyga oss därom, och å andra sidan kan vår utförsel af spanmål och victualie-varor kring hela Östersjön, för et par mansåldrar tilbaka, vara et ojäfaktigt vitne, om vår Stats intil närvarande tid aftagne naturliga styrka. Kongl. Tabell-Commissionen har i sin underdåniga Relation til Hans Kongl. Maj:t, vid 1761 års Riksdag, anfördt et det ojäfaktigaste Historiska bevis på vår forna styrkas högd; det lyder således: Då Konung CARL KNUTSSON, år 1452, rustade sig emot Konung CHRISTIAN I. i Dannemark, befalte han i sitt Bref eller härbud, at 7 bönder skulle utgöra den åttonde, och sedan berättar Historien, at han såg sig i spetsen för en Krigshär af mer än 60,000 man. Om alla hade så noga efterlefvat denna Konungsliga befallning,
