Hoppa till innehållet

Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

    103    

Ja, jag förstår, att otron föder döden,
Att allt, som förr vi höllo kärt, står lik,
Att benhuslukt förpestar våra öden,
Se’n vi ha mist den skatt, som gjorde rik,
Och jag har aktning än för dessa sinnen,
Som stå i sorg kring paradisets minnen.