Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/116

    114    

Han reste kyrkans boning
På nytt med väldig hand
På Kristi blods försoning
Och ej på lösan sand.
Ej några andra grunder
Han ville bygga på,
Förty att menskofunder
Blott äro halm och strå,
Men Herrens ord i stället
Är fastare än fjället.

Att lifvet menskligt njuta
Förbjöd ej sträng hans röst,
Och presten själf fick sluta
En maka till sitt bröst.
I klostrets bot och vaka
Ej tyne liljor ner:
Att bedja och försaka
Behöfs ej cellen mer.
Försakelsen får öfning
I lifvets hvardagspröfning.