Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/119

    117    

Men ej i kriget bara,
Nej, hvar ett hjärta slår,
Som är i inre fara
Och ingen lindring får —
Ett hjärta, som ej svalkas
Af jordens usla tröst —
Den sången ofta nalkas
Med kraft till trötta bröst;
Vi falle ej till rygga,
»Han är vårt vapen trygga».

Ty Luther göt i denna
Och annan harpodikt
Allt, hvad en själ kan känna
Af helig tillförsikt,
Ett hopp, som endast litar
På Gud och hans förbund
Och ankartanden nitar
I evig ankargrund
Och aldrig släpper taget
Och aldrig blir bedraget.