Hoppa till innehållet

Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

    165    

Men klädd i tempeljungfruns sida kläder
Till diktens högkor Sveriges sångmö träder,
Då Davids harpa strängas af Wallin.
Den stämman bryter hårda hjärtans reglar,
Den blicken djupa andevärldar speglar
Och dunkla åskmoln skugga denna min.
Rhetorisk, praktfull talarns svada klingar,
Men all den bundna känslan tager vingar
Först då, när denna röst af obräckt malm
På sångens språk i en odödlig psalm
Den längtan tolkar, som hvar stund sig öker:
»Hvar är den vän, som öfverallt jag söker?»

En romarsjäl, men en profet tillika!
Hans styrka var det höga, tankerika,
En värdighet, som älskar praktens skrud.
Och dock hur ljuf, hur vemodsfull är sången,
Djupt ur ett stort, ett sorgset hjärta gången,
Som kännt, att allt är litet inför Gud
Och trånar hem i tempelhymn och böner,
Som invid Babels elfvar Juda söner!
Ännu i lifvets sista aftonstund
En sång rann upp ur detta hjärtas grund,
En himmelsk ros med törnesmyckad stängel
Och dunkel färg: dess namn var »Dödens Ängel».