Den här sidan har korrekturlästs
168
Nu hördes åter folkets stämma tala,
Ty folkets visa, länge söfd i dvala,
Slog åter upp ett trofast ögonpar,
Och »djupt i hafvet på demantehällen»
Melodiskt ljöd i klara stjärneqvällen,
Men vill du veta, hvem befriarn var?
Afzelius gick till öfvergifna lunden,
Där folkets dikt i glömskans sömn låg bunden,
Hon väcktes upp vid sagoharpans klang,
Med väppling prydd och blåklint, upp hon sprang,
Och »liten Karin» lyste som en stjärna
Och bergakungen brann för jordens tärna.
Ty folkets visa, länge söfd i dvala,
Slog åter upp ett trofast ögonpar,
Och »djupt i hafvet på demantehällen»
Melodiskt ljöd i klara stjärneqvällen,
Men vill du veta, hvem befriarn var?
Afzelius gick till öfvergifna lunden,
Där folkets dikt i glömskans sömn låg bunden,
Hon väcktes upp vid sagoharpans klang,
Med väppling prydd och blåklint, upp hon sprang,
Och »liten Karin» lyste som en stjärna
Och bergakungen brann för jordens tärna.
Af visans oskuldsfulla ljud betagen,
Dess inre väsen Geijer ställt i dagen,
Och i hans egen sång dess åder finns.
Tre kronor bar han, drott i trenne riken,
I häfdens verld, i tankens, i musiken,
Och skaldekonsten var hans lydprovins.
Han genomforskat Schellings tankevärldar,
Hans »Viking» seglat öfver diktens fjärdar,
Hans melodier, barn af svensk natur,
Oss bringa doft af nattviol och fur,
Men af bedrifter störst var dock bedriften
Att kärnfullt teckna Svenska häfdens skiften.
Dess inre väsen Geijer ställt i dagen,
Och i hans egen sång dess åder finns.
Tre kronor bar han, drott i trenne riken,
I häfdens verld, i tankens, i musiken,
Och skaldekonsten var hans lydprovins.
Han genomforskat Schellings tankevärldar,
Hans »Viking» seglat öfver diktens fjärdar,
Hans melodier, barn af svensk natur,
Oss bringa doft af nattviol och fur,
Men af bedrifter störst var dock bedriften
Att kärnfullt teckna Svenska häfdens skiften.
