Hoppa till innehållet

Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Lugn.


Öfversättning från V. Hugo.


Det ljugande förtal, som man, likt stenar, kastar
Med smädelysten håg,
Oss hinner stundom väl, men ej med grummel lastar
Ett renadt hjärtas våg.

Försmådt, till dunkla djup, där blick det ej kan röja,
Det, lättutplånadt, far,
Och oskuld blott och frid och hopp och kärlek dröja
På spegelytan qvar.