Hoppa till innehållet

Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

    230    

Den tro, som tåligt ler, och drömmar barndomsglada
Och ömhet mild och skär
Till själen sväfva än och ljusa vingar bada
På nytt, som fordom, där.

En stilla sjö och sinnen böljeklara
En smutsig sten kan nå,
Men grumset snart förgår, och hvita svanor fara,
Som förr, på vågor blå.