Hoppa till innehållet

Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

    236    

Ogift, knarrig och sur, men med skalken så ofta på läppen,
Hjärta af gull, sträft blickande kring sig och snusande ständigt,
Fnurrig mot fattig och rik, men de fattige hjälpande träget
Icke med läkdom blott, som hans plikt bjöd, äfven med pengar.
Smög han två banko ibland under dynan åt torparebarnet,
Snäste han argt, om hans list, upptäckt, blef af torparen tackad,
Röt som en varg, tog en pris och förnyade gåfvan som snarast,
Skällde på osnyggt »pack» och för packet dock lindrade lifvet.
Stolt fritänkare tycktes han ock, spotskt log han åt fördom,
Speord gaf åt adjunkten och fräste om salvelse hånfullt.
Känslig ändå på sitt sätt var den vresige; tårar på kinden
Kommo som dagg på en hed, när det taltes om Israel Hwasser.