Hoppa till innehållet

Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

    238    

Tog så adjunkten till ord: »byfolket har klagat på spelet,
Klander man hör öfverallt — nu jag nödgas att säga det öppet —
Därför att tiden med slikt tillbringas i själfvaste prestgåln.
Kyrkherrn gör hvad han vill, helt afgjordt kunde jag tegat,
Rätt är dock rätt. Se, splitets och söndringens tid är för handen,
Sekterna sticka sig upp, missnöjet har grott öfver bygden.
Varsam vare man nu; kyrkherdarne gifve exempel!
Spelet ej anstår heller en prest. Själftuktan och fromhet
Höfvas oss främst att ej allt neddrages i hvirfveln af oro.
Kyrkan ett Babel benämns, skenkristne vi kallas af mängden,
Aktom oss noga, att icke med skäl de må gifva oss namnet.»
Sade, och rodnade själf att så dristig han varit, adjunkten.