Se vissnande de unga rosor luta:
I dem mitt öde förebildadt är.
Till afsked klinga då, min fromma luta!
Ännu en gång mitt skönaste begär
En tår skall öfver dina strängar gjuta.
Det är ett regn, som hjertat svalka bär.
Jag många tårar utaf ömhet gråtit:
Det var den skatt, Naturn mig öfverlåtit.
Af dödens kyssar re’n min panna svalkas:
Med öppen famn min moder, jorden, står.
Ju närmare jag hennes hjerta nalkas,
Dess stillare mitt eget hjerta slår.
Om ej bland kindens rosor löjet skalkas,
När ned jag i det stilla djupet går,
Dock döden skönt min vestra himmel färgar
Med rosorna, som på min kind han härjar.
Ett ögonblick jag äfven glädjen kände:
Jag den, o Laura, vid ditt hjerta fann.
När du din ömma blick ned till mig sände,
Min lott af guld och silke Parcen spann.
På dina läppar låg, hvad helst mig hände,
Och i din blick min varelse försvann.
Som hamnar förbiflögo lifvets öden;
Ty i din famn jag re’n var bortom döden.
