Du danat mig med dina blickars flamma,
Tiii hvad som helst ditt hjerta mig beslöt.
Jag älskat dygden; ty du var densamma:
Din kyss på mina läppar sången gjöt.
Från dig, från dig de blyga liljor stamma,
Som sig den unga Fantasien bröt,
Då för min själ Naturn, med mystisk tunga,
Om qual och nöje började att sjunga.
O jord, låt i ditt sköt en flykting finna
Det lugn, som åt hans irrlif blef förnekt.
Tag mig i famn, du dystra fostrarinna!
Nog lifvets drömmar med mitt hjerta lekt.
Du på din barm kännt mina tårar rinna:
Ha de ditt modershjerta ej bevekt?
Mig vämjes vid det usla lifvets skiften:
Har du tillreds, o Moder, åt mig griften?
Dock skall jag icke din fullkomligt vara.
Tag ditt. Det hindrar mig att vara fri.
Mig lyster till de ljusa verldar fara,
Der hvarje andedrägt är harmoni.
Der himlen härlig skall sig uppenbara
I högre skönhet, än min fantasi
Uti min Maj, i lifvets diktningstimma,
Dess guldport sett i aftonsolen glimma.
Om du, o Laura, närmar dig till linden,
Hvars skugga svalkar stoftet af din vän;
Och då en himmelsk rodnad höljer kinden,
Det är din älsklings kyss, som färgar den.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/110
Den här sidan har korrekturlästs
